LH-prov (luteiniserande hormon): normalvärden

Enligt MedlinePlus beror LH-intervallet på kön, ålder och, hos kvinnor, på var i klimakteriet man befinner sig. För kvinnor före menopaus är det vanliga intervallet 5–25 IE/l, men i mitten av menstruationscykeln stiger nivån kort betydligt högre — det är den toppen som utlöser ägglossningen. Efter menopaus är intervallet bredare och högre — 7,7–58,5 IE/l — eftersom hypofysen bildar mer LH när äggstockarna inte längre svarar på hormoner. För män från 18 års ålder anges intervallet 1,8–8,6 IE/l. Siffrorna är allmänna riktvärden: varje laboratorium använder sin egen utrustning och mätmetod, så det exakta referensintervallet läser du på ditt eget svar och går igenom resultatet med en läkare.

Hos kvinnor används LH-provet till flera saker. Oftast används det vid utredning av orsakerna till infertilitet, när en graviditet inte blivit av under en längre tid, eller för att hitta den lämpligaste tiden att bli gravid genom att följa LH-toppen i mitten av cykeln, som utlöser ägglossningen — att ett ägg frisätts från äggstocken. Provet hjälper också till att bedöma oregelbundna eller uteblivna menstruationscykler, när det är oklart om ägglossning sker alls. Dessutom används LH-nivån för att avgöra om övergångsåldern har börjat eller om menopausen redan är inne, eftersom LH-koncentrationen då vanligtvis stiger märkbart. LH bedöms oftast tillsammans med FSH och östradiol, så att läkaren kan bygga en bredare bild av hormonläget i stället för att förlita sig på en enda markör.

Hos män kopplas en förhöjd LH-nivå enligt MedlinePlus oftast till en störning i testiklarnas funktion — det kan vara en skada på testiklarna, en tumör, en genomgången påssjuka eller ett trauma, och även ett genetiskt tillstånd som Klinefelters syndrom. I sådana fall svarar testiklarna inte längre tillräckligt på hormonella signaler, så hypofysen bildar mer LH för att kompensera. En förhöjd LH-nivå kan också tala för att könskörtlarna skadats av en autoimmun sjukdom eller av cancerbehandling. För att hitta den exakta orsaken bedömer läkaren vanligtvis LH tillsammans med nivåerna av testosteron och FSH i blodet, eftersom ett LH-svar på egen hand inte visar var orsaken till störningen finns. Ett förhöjt LH-svar bör därför alltid gås igenom med en läkare eller endokrinolog.

En låg LH-nivå visar oftast att problemet finns i hypofysen eller hypotalamus snarare än i äggstockarna eller testiklarna själva — dessa organ kan arbeta normalt men får inte tillräckligt med signaler som stimulerar dem. Hos kvinnor kopplas en låg LH-nivå ibland till för hård fysisk träning, otillräcklig kost, betydande stress eller låg kroppsvikt, som stör hypotalamus arbete. När en låg LH-nivå bedöms kontrollerar läkaren vanligtvis även FSH och hypofysens övriga hormoner för att bedöma hypofysens funktion som helhet, och föreslår om det behövs bilddiagnostik av hypofysen eller hypotalamus. Det är lämpligt att rådgöra med en endokrinolog, och för kvinnor dessutom att få kost, vikt och träningens intensitet bedömda.

Fasta eller någon komplicerad förberedelse behövs vanligtvis inte före LH-provet, men det finns några saker som är värda att gå igenom med läkaren i förväg. Vissa läkemedel eller kosttillskott kan behöva pausas tillfälligt före provet, eftersom de kan påverka svaret. Kvinnor som menstruerar behöver ibland ta provet en bestämd dag i menstruationscykeln, särskilt när syftet är att bestämma tidpunkten för ägglossning eller att utreda störningar i cykeln. Det är också viktigt att berätta för läkaren om du nyligen har genomgått en undersökning med radioaktiva isotoper, eftersom det kan snedvrida svaren. Den slutliga förberedelsen bestäms alltid av läkaren, med hänsyn till varför provet tas och till din hälsa.

LH och FSH är två hormoner från hypofysen som tillsammans styr äggstockarnas och testiklarnas arbete, så de tas vanligtvis samtidigt och inte var för sig. Hos kvinnor styr dessa hormoner menstruationscykeln och ägglossningen, hos män bildningen av spermier och testosteronnivån. Genom att bedöma båda hormonerna tillsammans kan läkaren bättre skilja på om orsaken till en störning finns i könskörtlarna själva (äggstockarna eller testiklarna) eller högre upp, i hypofysen eller hypotalamus. Är till exempel båda hormonerna förhöjda misstänks oftare ett problem i körtlarna, och är båda låga en störning i hypofysen eller hypotalamus. Just därför bedöms ett LH-svar sällan skilt från FSH.